{idkey=3002b0[url=http%3A%2F%2Fcristian-herrera.se%2Fsv%2Fblog%2Fpersonligt%2Fsamh%C3%A4lle%2Fsom-att-%C3%A4lska-en-missbrukare][title=Som+att+%C3%A4lska+en+missbrukare][desc=]} {cmp_start idkey=592[url=http%3A%2F%2Fcristian-herrera.se%2Fsv%2Fblog%2Fpersonligt%2Fsamh%C3%A4lle%2Fsom-att-%C3%A4lska-en-missbrukare][title=Som+att+%C3%A4lska+en+missbrukare][desc=]}

Jag kom till Sverige som ett litet barn, 1 år hade jag hunnit bli när jag kom hit med min familj som flydde efter att min far tillbringat flera år i olika koncentrationsläger hemma i Chile.

Jag är och kommer alltid att vara tacksam för att jag fick en trygg barndom här, fått en utbildning och chansen att bli vem jag vill.

Samtidigt har mina föräldrar givit mig en stark känsla för etik och moral, och det är just denna etik och moral som gör att jag har svårt att vara tyst medans jag ser det fina samhället vi kom till rasera sig självt, likt en missbrukare på Heroin.

Även om jag har föräldrar som har en stark vänsterideologi, så gör jag en enorm skillnad på den vänster som fanns i 70- talets Chile och nu i 2000 – talets Sverige.

I Chile på 70 talet hade inte arbetaren några som helst rättigheter och godsägarna kunde (ut)nyttja befolkningen precis som de ville, samtidigt var alla landets naturresurser ägda av amerikanska bolag.

På den tiden kan jag säga att vänstern var nödvändig för att t.ex. Chiles befolkning skulle kunna få leva under mänskliga förhållanden.

Till skillnad från den moderna Svenska feministvänstern så hade 70 – talets vänster riktiga motståndare och ett egentligt existensberättigande, medans dagens vänster letar efter fiender att enas emot och slåss mot väderkvarnar.

Jag personligen bekänner mig inte till något parti eller ideologi, men skulle jag bli tvungen att välja skulle jag nog säga att jag inklinerar mot det social-liberala hållet.

Jag tror på individens ansvar för sitt egna liv och att statens uppgift är att skapa förutsättningarna för oss att utvecklas och på så sätt kan vi hjälpa vårt land på bästa sätt.

Och samtidigt tror jag på total åsikts och yttrandefrihet och att alla åsikter har rätt att höras, hur vedervärdig den än är.
Jag tror på att respektera alla man möter tills dess att de bevisat att de ej förtjänar min respekt, men om någon vill destruera mig anser jag att eliminera hotet är bästa försvar, annars riskerar man att bli attackerad bakifrån, kallas för stark självbevarelsedrift.

Den Svenska rasismen.

Till skillnad mot vad Svensk media och den Svenska vänstern vill måla ut har jag väldigt sällan stött på rasism i Sverige.
Svenskarna har alltid vart extremt toleranta och tillmötesgående, och dessa 2 fina egenskaper är just de som hotar Sverige.

Svenska rasister är fortfarande väldigt sällsynta, men den saken riskerar att förändras med den påtvingade massinvandringen och diskrimineringen av den egna befolkningen.

Personligen skulle jag bli vansinnig om det daltades med mig som det gör med nyanlända idag, jag har alldeles för mycket stolthet i mig, och jag har mer en än gång rutit till ordentligt när någon försöker klappa mig på huvudet.

Om flyktingar:

Jag gör stor skillnad på flyktingar och ekonomiska asylanter.

Min familj t.ex. kom inte till Sverige av egen vilja, vi vart tvingade att komma hit.

Men historier om det Utopia som Sverige var på den tiden spred sig och det kom opportunister även från mitt land för att leva i landet där man bara arbetar om man vill.

Jag personligen har väldigt svårt för just detta, för för varje person som kom under falska flyktingskäl, så dog det en person som verkligen behövde skyddet.

Och att leva på andras resurser är inte bara omoraliskt, det är ovärdigt något som min stplthet aldrig skulle tollerera.

Men den Svenska välfärden bygger på förtroende och på att alla individer vill bidra till det gemensamma sammhället.

 

Idag kan man fråga sig:

Vilka är det som kommer och vilka är det som behöver skyddet?

Idag är det 70 – 80% muslimska män som kommer hit, och vi börjar även se samma tendenser som skapat konflikten i Syrien synas här:
De som inte kommer hit är de förföljda kristna, de kurdiska och Yasidiska flickorna som blir sålda på marknader och metodiskt våldtagna av personer som tror på en ideologi som vill utplåna allt och alla som inte delar deras ideologi.

Varför ifrågasätts aldrig att vi de facto tar hit förtryckarna och inte de förtryckta?

Varför skriker inte feministerna åt detta och kväver ”hälften kvinnor” in?

Den som tvivlar på att vi hjälper förtryckarna behöver bara se hur kristna flyktingar fortsätter att leva i terror på våra flyktingboendenkristna flyktingar fortsätter att leva i terror på våra flyktingboenden, och samtidigt som etablerade personer från Mellanöstern får leva under samma hot idag som de en dag flydde ifrånfår leva under samma hot idag som de en dag flydde ifrån.

De som förföljer kristna och har IS sympatier har i mina ögon bevisat att de inte flyr från förföljelsen och bör avisas på stört från landet.

Sverige beter sig som en heroinist.

Sverige idag visar ett beroendebeteende som likt en heroinist måste få sola sig i stoltheten av att vara en "humanitär stormakt".

Men hur kan man vara en "humanitär stormakt" när den egna befolkningen misshandlas?

När pensionärer som jobbat hela livet knappt kan leva på sin pension.

När män i mitten av livet får bo på gatan efter livskriser som separation och bli av med jobbet, som får leva resten av sina liv ensamma på gatan, medans landet ger vinterboenden till personer som aldrig har eller någonsin kommer att bidra till landet?

Hur kan ett land som sviker sina egna medborgare och de verkliga offren från syrienkrisen kalla sig för en ”humanitär stormakt” när man ger allt till förtryckarna på bekostnad av den egna befolkningen?

Och för vad?

Detta är ingen "Humanitär stormakt" detta är en humanitär katastrof!!

 

Mitt demokratiälskande hjärta blöder!

För mig är det en skymf att se hur Sverige offrar sin yttrandefrihet och sin demokrati på godhetens altare.

Det finns människor runt om i världen som dör för rätten att få yttra sina åsikter samtidigt som Sverige offrar detta privilegium för att skydda personer som inte delar idén om att varje person skall ha rätt till sin egen åsikt.

Jag har sett nog, jag har tagit mitt beslut!

Jag tänker inte bidra till att se ett land jag älskar, landet som såg mig växa upp destruera sig självt.

Det svider i mig att se att Sveriges godhetsmissbruk leder till autodestruktion.

Men likt när man har en drogberoende anhörig måste man inse att man inte kan göra något alls förrän den beroende själv inser att den behöver hjälp, stöttar man den beroende kommer man att förstöra sitt eget liv till ingen nytta.

Jag kommer att flytta mitt företag och mig själv till utlandet, till ett land där yttrandefriheten fortfarande lever, där man inte lever i ett land där demokratin och riksdagen inte är något annat än ett skådespel för att lura den egna befolkningen till passivitet.

Men jag kommer att se på, se på och hoppas.

Hoppas på att landet inser sitt missbruk, och inte förrän då kan man hjälpa den beroende.

Och när den dagen kommer, om den kommer är jag redo på att svettas, blöda och kämpa för att bygga upp det fina landet som vi en gång levde i.

Tyvärr är det väl så att för att kunna hjälpa andra måste man först hjälpa sig själv.

En lärdom som landet Sverige bör ta till sig!

 

{cmp_end}
{idkey=3002b1[url=http%3A%2F%2Fcristian-herrera.se%2Fsv%2Fblog%2Fpersonligt%2Fsamh%C3%A4lle%2Fsom-att-%C3%A4lska-en-missbrukare][title=Som+att+%C3%A4lska+en+missbrukare][desc=]}